Måste de vara så jobbigt?

Att skapa musik för mig har blivit en form av terapi att en röst inom mig som vart tyst för länge får äntligen tala ut.

Men att sprida den?
Att lägga ut den i världen bland tusen algoritmer, filter, skrik och blinkande grejer?
Det känns ibland som att släppa en fladdrig papperslapp i en orkan och hoppas att just någon läser den.

Jag har tvekat.
Länge.

Känns jobbigt och besvärligt.

Inte för att jag inte har musik i mig. Den är alltid där.
Utan för att något i mig har hållit tillbaka.
En känsla av rädsla.
Av "inte än", "inte redo", "vem fan skulle bryr sig".
Och ärligt? Jag vet inte ens vad jag har varit rädd för. För när jag sitter här idag och faktiskt börjar ta stegen.
Så undrar jag, vad väntade jag egentligen på?

Rädslan är kvar. Den sitter där. Känner du igen det?
Men... måste jag lyssna på den?

Jag har hört tillräckligt av vad många äldre säger.
Människor som levt liv med arbete, relationer, sommarstugor, vintrar, vanor.
Och en sak återkommer i regel alltid i deras blick när frågan om det där som aldrig blev.

"Jag ångrar att jag inte tog fler chanser."

Den sätter sig.
Så här är jag nu.

Jag har inga garantier. Jag har inga genvägar.
Men jag har sånger, närvaro, och en vilja att inte dö nyfiken.
Så jag gör det nu. 

Steg för steg. 
Och en dag kommer det skifta, inte för att världen förändrats,
utan för att jag gjorde det.

Tack för att du läser.
/ Yosing